30-årsblogg

När jag sist fyllde stort- 20 år- hade jag ingen blogg. Fanns det ens då?
Man skrev väl på sin höjd dagbok. Med lås på.
Idag visar man hela världen vad man tycker, tänker och känner.
Vilken vändning. Så vad har hänt sen den förra nollan..?
Hm, vid 20 minns jag knappt vad jag gjorde men en enkel tillbakablick ger mig denna infon:

Civilstånd: Sambo & förlovad
Bodde: På fyrspannsvägen i nacka med Jonas.
Arbete: pluggade nog på komvux kombinerat med timjobb på Ektorpshemmet (äldrevård)i Nacka.
Djur: Fiskar i ett jätteakvarium som var enbart jonas:-)
En pitbullterrier som hette Cesar, som min sambo ägde och som jag senare kom att ta över. Min ängel som nu är i himlen. Tillstånd: Mestadels olycklig. Vantrivdes med sambolivet och tyckte att nu var man fast. Livet var typ kört. Man kan säga att det var en svår tid.

Vad hände sen då efter the big nolla? Jonas och jag bröt upp och jag fick för mig att jag skulle till jordens ände. Jag flyttade till Australien!
I Australien lärde jag mig stå på egna ben, även om det ibland var lite svårt pga alla festligheter;-)
Det var en tid fylld av glädje och personlig utveckling.
Förmodligen det bästa jag någonsin gjort för mig själv.
Vi bodde fantastiskt. På morgonen kunde jag kliva rakt ut i sanden och höra havets vågor. Jag älskar havet. Sanden mellan tårna. Den salta bittra lukten.
Det är livet! Pluggade på universitetet men däremellan passade jag på att resa lite. Reste bla till Thailand och det var också en upplevelse. Ensam i Bangkok;-) Man träffar på folk man aldrig skulle snackat med om man varit två i sällskap.Det var enbart positivt.
På en vecka hann jag bli kär i en skåning jag mötte på en båt, bli upplockad av en fiskebåt för vi (en kanadensare och jag) ramlade omkull med jetskin, nästan dö av en JÄTTEJÄTTE spindel i mitt sovrum...etc.
Det var en häftig resa.

Senare hamnade jag och Sara på Påskön. En resa jag speciellt vill nämna för där träffade jag en holländare som jag ville gifta mig med. Jag var så kär i honom. Han bor fortfarande i Brasilien. Påskön var och är en underlig plats fylld med så mycket hemligheter. Dit vill jag igen. Mystiken gav mersmak.

Usch det blev en självutlämnande blogg det här. Me not like egentligen men jag kör på. Nån ska väl börja...... Sen kom jag hem efter alla resor hit och dit för jag fick lunginflammation.
Sen blev jag på något vänster kvar här.
Träffade Fredrik. Blev kär och galen. Fast mest var nog han galen tror jag.
Lyckan höll nästan ett år och sen kom nästa kärlek in i mitt liv.

Majsan alias Världens Bästa Snorp!

Jag skulle köpa en fågel. På zoo fann jag en sån där nymfparakit. Skulle köpa en bur och bläddrade i gula tidningen. Hittade en hund. Det jag egentligen ALLTID velat ha. En EGEN hund!
Jag hade fått hamster efter hamster men aldrig nån vovve. Efter mycket övertalning åkte vi och tittade på hunden. Det visade sig vara en blandras på ca 8 månader som hade både setter och rottweiler med mera i sig och var helt understimulerad och galen! Vi kände oss inte som rätt personer för den så vi tackade nej. Trist men vi ville inte få det för jobbigt. Så då köpte vi en bordercollieblandis som FÖRSTA hund. Grattis:-) Majsan var sådär bedårande söt så man dog. Liten och fluffig. Bedårande.
Redan när hon var 4 veckor fick vi träffa henne och vi fick även hem henne alldeles för tidigt. Uppfödaren var en mycket seriös människa.
Majsan skulle bli perfekt sällskapshund. Hon var ju blandning av det två bästa världarna. Snäll familjegolden och en smart bordercollie! Men majsan tyckte vi var ett gäng nördar och bestämde sig ofta för att ta saken i egna händer. Vallande allt som rörde sig, var ganska stressad.
Vi visste inte vad vi skulle göra med den här galna unghunden som hela tiden ville göra "något". Vad skulle vi göra?

Vår stora lycka blev Eva. Vi blev rekommenderade till henne av en kvinna i skogen (som senare blev kicki och leo - numera goda vänner). Hon hade erfarenhet av bordercollies. Hon kunde hjälpa oss.
Japp, det är Eva Sognevik. Vår stora räddare som med sitt tålamod och erfarenhet av problembordercollies och hundar i allmänhet, puttade oss i rätt riktning. Man kan helt klart säga att det är Evas förtjänst att jag sitter här idag med två UNDERBARA små kompisar. Dom bästa håriga vänner man kan ha. Tack EVA! Jag kommer alltid alltid vara dig tacksam. Och som alla vet slutade sagan gott. Majsan är ju numera perfekt. *garv*

Vidare genom åren. Det här måste varit runt 2003...
Nu blev det minsanna bättre alltihop måste jag säga...
Jag hade nu en fast tjänst på arlanda som trafikassistent. Jobbade med olika bolag och trivdes väldigt bra i många år. Hade alltid drömt om det internationella. Alltid älskat flygplatser och flygplan. Drömmen för en restok som jag. I samband med detta köpte jag mig också min första egna lägenhet. en etta vid mörby centrum som en gravid kvinna hade bråttom att bli av med.
Tyvärr blev jag inte långvarig i Danderyds kommun för jag trivdes inte alls där. Bla hade jag sju mil till tvättstugan och aldrig fick jag behålla mina maskiner i fred. Massor med pensionärer som trilskades med mig;-) och området kring mörby centrum är väl inte sådär jättemysigt att promenera i. Nere vid vattnet och i skogen kunde man möta mindre mysiga människor.Det enda bra var att lägenheten var nyrenoverade- av oss- och att det var när till stan och tunnelbanan. Sålde den och styrde lasset mot Sollentuna och Lomvägen.
Fann en jättefin 1,5 som jag gillade från första stund och gör fortfarande.
Efter många passagerare och flygplan ville jag själv pröva mina vingar inom den svenska skolan och tog tjänstledigt för att läsa bla retorik och vetenskapsteori på Södertörn.
Efter det blev det lite Matte B också för planen var att läsa företagsekonomi. Av en slump hamnade jag på kursen global utveckling och den var väldigt intressant. En tid som gav många svåra frågor ett svar.
Det är trist att världen är som den är men nästan jobbigare är vetskapen om varför den är som den är. Klart man inte vet allt men dom faktorer som påverkar det stora hela är svåra att förändra. Därför tappade man liksom lite hoppet. Jag tror att alla dom här problemen som vi människor lider av tex ätstörningar och liknande beror på att kan man inte förändra samhället och känner sig liten så börjar man förändra sånt som man kan förändra. Sig själv.
Det gäller bara att göra det på rätt sätt. Så några steg klokare på livet hoppade jag även på fortsättningskursen. Och där är jag fortfarande. Halvklar:-)

Någonstans här tror jag att jag hittade till brukshundsklubben. Trodde det var ett gäng schäfermänniskor som satt i en klubbstuga fikade och emellanåt marscherade på rad efter kommendering..hihi vilka fördomar.
Stockholmsavdelningen visade sig vara en trevlig klubb och vi tog vår första agilitykurs där. Det var Mija och Anneli som introducerade oss i agilityvärlden. Det var kul, men svårt i början att få maja att göra som jag ville. Vi gick flera kurser och vi blev fast i agilityträsket som det kallas. Ett träsk man gärna fastnar i!

Mycket hände inom hunderiet och det var en angenäm bekantskap som senare kom att utvecklas mer. Träffade många fina hundmänniskor som numera är fina vänner också. Ni vet vilka ni är små snorpor!

Under alla dessa år arbetade jag även som timmis lite här och var inom vården. Har aldrig släppt taget om det riktigt. Arbetade främst med dementa. Ströpluggade lite matte igen på komvux osv.

År 2007 fick jag, efter att jag självmant avslutat min anställning för att gå vidare med andra arbetsuppgifter i livet, jobb med funktionshindrade och jag trodde inte det skulle vara lika kul som med dementa men det kunde inte varit mer feltänkt! Ett helt annorlunda typ av jobb där man instället för att slita ihjäl sig tog det ganska lugnt och mest var en förlängd arm. Man är en extra kompis som hjälper en med struktur i vardagen kan man säga. Så hur är läget idag då? Vi går tillbaka till ursprungsuppställningen.

Civilstånd: Singel
Bor: Lomvägen i sollentuna
Arbete: Ska läsa klart global utveckling B! Jobbar som timmis med en asbergerkille. Får eventuellt -förhoppningsvis- snart en tjänst på ett annat liknande ställe. Kanske återvänder jag till mitt kära alranda igen. Vi får se:-)
Djur: Maja och Mini. Den perfekta blandisen och en ålencollie:-)
Tillstånd: Mestadels lycklig! Framförallt för att det mesta är självvalt. Och jag tror att man mår bäst av att känna att det här har JAG själv valt och ingen annan.

Det dröjer nu tio år tills jag skriver en till längre blogg och då önskar jag att jag har fortsatt våga drömma och är nöjd med mina val. Vill gärna hoppas att jag lever med en snäll omtänksam man och att vi har så god ekonomi så att vi kan ha ett stort hus fullt av massa snoriga gulliga ungar, hundar och naturligtvis minst ett fårhus;-)...gärna lite getter och alpacas också.


"Om man önskar och hoppas på JÄTTEJÄTTEJÄTTEmycket så blir man glad om man bara får MYCKET!"

För det ni, är inte bara så bara.... /Jenny

Idag hade jag tänkt skriva en 30-års krönika. Men, firandet här hemma tog all tid och nu är det snart dags att sova för att orka köra motorväg i 2 timmar imorgon (YES! nu är lappen nära) så jag kör den imorn istället.

Tills dess. Sov gott!

Nu är jag banne mig 30 år!!!!!!!

GRATTIS till mig själv;-)

Igår hade jag mitt spontana födelsedagskalas, jag fyller ju 30 på tisdag. Alltså det är helt sjukt. JAG är snart inget som börjar med siffran 2..jag tillhör gruppen treittioåringar -WOW!

Det var blandad kompott på gästerna, allt från klubbkamrater till släktingar. Jättekul att ni kom och STORT tack för alla fina presenter!

 Idag var det dagen efter aktiviteter. Dvs först en sväng ut på ängarna och sen soffan;-)
Vi hyrde en film (Jess sov över) som var rätt kul och nu ska jag piffa till det lite här hemma.

Imorn och resten av veckan jobbar jag:-)

Gonatt!

Idag vaknade jag tok på sent och for ut på årets kortaste runda;-)
Majsan tyckte vi skulle hem för det smällde så dant.
Lillan fick nöja sig med korvlet och sitt första riktiga agilitypass.
Vi jobbade främst med värde på tunnel och på nosduttar samt lite cirkelträning.

Från höger sida ser vi ut såhär:-)

Och från vänster såhär:-) 

Och så framifrån också:-) 

Sen roade jag mig med att kolla på Jenny Damms filmer.
Mini roade sig med att busa och msajn låg brevid och var sådär sötdryg som bara en majsa kan vara;-)

Hajen...

Lilla Mini-Söt....

Resten av den lediga dagen har gått åt till att köra bil, vila med betoning på slappa, och städa undan efter nyårskalaset. Det var riktigt trevligt och vi lagade god mat tillsammans. Majsan var mindre berörd än andra årsskiften men hon hade ju en viss image att behålla så hon kämpade på och höll lågan uppe trots en massa raketer och oljud. Min ängel!

Imorn blir det inhandling igen för på lördag blir det 30-års kalas här hemma!

Folk undrar vad jag önskar och ärligt talat är det faktiskt att få sommar snart igen;-) Can you fix it?

Men mest att min snorpelorp ska bli frisk i kroppen!

JESS- här kommer en bild från Maja....

The QueenDiva of Snorp säger:
-  Aj lav juu:-)

2007

Ett år som varit bra på många sätt.
Alla bloggar handlar om årets som var så jag orkar inte gå igenom allt jag också. Går rakt in på det nya istället ! :-)

Under nyårsfirandet diskuterades ämnet målsättning en del.
Varför är det så svårt att sätta mål?
Mål bör ju vara rimliga men även där är det svårt att bedöma vad som är rimligt och var gränsen för önskan och realitet går.
Sen kommer ju faktorn- jävlar målen satt inte- och hur jävligt känns det?
Jag har aldrig satt några direkta mål för resultat, alltid mer åt "må bra mål".
I år tänkte jag ändra på det.
Jag har nu tänkt en del på det här ämnet och kommit fram till följande:

Ett mål kan vara en bra guidning eller ett riktmärke för att följa sin linje rätt. Typ som stödhjul på en cykel, men det är inte nödvändigtvis så att man kan sätta ett likhetstecken mellan att nå sitt mål och att känna lycka.
Känslan av ett existerande samarbete men att inte nå sina mål kan ändå kännas lyckat. Den känslan är på nåt sätt större.

Imorn ska jag fortsätta blogga för jag har massor jag ville skriva här men nu är kl snart 3 och det är dags att möta john...

Gonatt!!!!