Träffade min kompis Sara idag.

Snart färdig sjuksyrra. Hon var förbannad...

Igår hade hon varit på intervju på ett sjukhus. Hennes första jobb som sjuksyrra. 

Tjejen har pluggat 3 år för att bli sjuksyrra, har sedan tidigare en fil.kand i psykologi, arbetat massor inom sjukvården såsom psyk, äldreboende, LSS osv. Har massor med erfarenhet av patienter och har under studietiden jobbat 65 % dessutom.

hur mycket tror ni altl det var värt inom sjukvärlden?

Jo dom erbjöd henne en ingångslön som låg 3 tusen under den hon har som vårdbiträde. Tre års studier är alltså inte värt mycket i pengar...det mina vänner är sorgligt.

Men det är klart, vi kvinnor är ju omvårdande och har det i generna. Vi gör det bara för att det är kul. Inte för att vi också vill ha cred för vår erfarenhet och expertis. Vi gör allt för att det är skojigt. Vi älskar att ta hand om folk och få lite för det. Vi i ett nötskal. Så nöjda så.

Och vi är så förbannat korkade som går med på det, generation efter generation.

Landet Sverige har snart förlorat Sveriges (förmodligen)duktigaste nyexaminerade sköterska. En duktig och ambitiös tjej som har något så sällsynt som hjärta och empati kombinerat med viljan och kunskapen att hjälpa människor.
Jag är säker på att den som anställer henne får en jävligt krävande anställd men kommer få tusen ggr mer tillbaka i form av hårt arbete och intresse för sitt jobb. För sådan är hon min Sara. En jävel på att arbeta och full av energi att förbättra vården.

Sara flyttar till Norge nästa vecka.... 

 /Jenny

Pojken kommer hem gråtandes från skolan.

- min son, vad har hänt säger pappan förtvivlat. 

-det är en kille på skolan som slår mig och kallar mig bögjävel! säger pojken. Pappan säger:

-ingen kallar min son för det där. Nu ska killen ha stryk.
Pappan hämtar jackan och gör sig redo att åka.

Pojken säger då:

- snälla pappa slå honom inte!

- han är så SÖT!

............ *hihi*

Mamman är med sin fina lilla son på en restaurang, när ägaren kommer fram och säger till pojken:

- du är allt en riktig sötnos!

Pojken ser förvånad ut och säger:

- jag är ingen sötnos, jag är spindelmannen! 

*ASG* 

Hej

Eftersom jag är VAH- ledig ;-) så har jag inte mycket för mig. Borde tvätta, städa och vara lite duktig men har helt enkelt inte lust.

Har varit med vovvarna som vanligt, lååång koppelpromenad igen.
Majsan skött sig bra och börjar ändra lite attityd efter de nya reglerna ..hehe
Lilla gullungen är ju en opererad valp så hon börjar få lite överskottsenergi kan man säga.

Sen kom Karin och vi tog en kortare sväng i centrum.

Nu ska jag fortsätta läsa lite teori med hopp om ett prov snart...

Åhza skrev igår om valla eller inte valla. Tycker som henne att det är svårt tidmässigt att hinna med allt. Blir lätt att det blir många grenar lite halvdant istället för att satsa fullt ut.

Mini är nu fem månader och jag hade egentligen tyckt att det vore bra att satsa på vallningen nästa år. Dels för att jag vill att hon ska mogna i huvudet och dels för att man har hunnit arbeta in ett fungerande samarbete.

En bra grund helt enkelt. Är man rookie som jag tror jag man kan göra massor med fel om man slänger sig in för fort.

Dock har jag ju fixat mark och ev. lånefår så möjligheten finns ju nu.
Och det är så roligt att hålla på med bara. Vore så lycklig om det gick att få ihop ett skoj gäng.

Samtidigt är jag ekonomiskt försiktig, ser för och nackdelarna med att dela får med andra, men mest är jag väl bara rädd om fåren;-) och hur allt ska gå.

Snart börjar kursen hos Sven och jag kommer efter den behöva ha träningsmöjligheter. Om inte så efter grundkursen. Annars är det ju bortkastade pengar att bara träna på kursgångerna. Då får det vara.

Har ju ett hum om hur jag ska börja iom karinkursen men behöver ju ändå ha hjälp liksom.

Svårt svårt.

Borde sätta mig ner och kalkylera vad det kan kosta. Dom ska ju ha tak över huvud dom små liven också.  

Hon kan vara lös och lyder allt då, men i koppel kan hon inte gå.

Jag inser att jag gjort det fundamentala misstaget att först lära henne att vara lös och sen några år senare komma på att YES, det där med koppel är nog en hit..men när majsan kom in i våra liv var vi så stolta över att ha en hund som KUNDE gå lös. Typ som att vinna VM i nåt- en hit!

Och när man tänker efter är det nog ett i-landsproblem att inte kunna gå i koppel. Men det stör mig, för koppelattityd hänger ofta ihop med andra dåliga attityder..

Hon har en allmänt dålig attityd just nu och är van att alla ska dansa efter hennes vilja. Och eftersom jag sällan gör det blir hon grinig.

Kommit fram till att hon har verkligen klivit upp på pianot här hos mina föräldrar. Hon styr och ställer med dom. Kräver promenader med min pappa, kräver knäckesmörgåsar av båda två etc. Toppen av stöddighet kom väl när mini klev in i bilden. Den ledande regenten började få konkurrens.

NÄ, nu är sötebrödsdagarna ÖVER!

Positivt är att det ju aldrig är försent att lära ;-) och jag tror att det räcker med några få förändringar i vardagen för att hon ska börja fatta galoppen.

Förmodligen behöver även mina föräldrar tränas upp också.

Sedan en tid tillbaka har jag koppelpromenerat dom båda en hel del. För majsan är det en uthållighetsgrej. Att lära sig att hålla rätt avstånd och under en viss tid. Inte lätt när man gått lös i 5 år.

Men det går framåt och idag var dom jätteduktiga.

Från och med nu är även alla som kommer in i huset MINA gäster och inte majsans.

 
Vad majsan tycker om det hela är en helt annan sak. Förmodligen tycker hon att jag är pesten som förstört en femårig fest hon haft här.

;-)

/envisa majas ännu mer envisa matte

Minirapport: Det går framåt och hennes ärr är jättefina!
Hon är min lilla gullunge...*kärlek*

Hittade den i min gamla blogg;-)Nu vi åka på semesterO vi missar en massa AgilityfesterMed hopp om snabba lopp Med våra hundar på toppHöjer vi vårt glas!Och hoppas att allt går kalasO' snart e vi tebaxJag o MajaDet kan ni haja!

Hon har varit så saknad och i fm fick vi hämta henne.

Hon är så underbar! Jag älskar henne så mycket att jag smälter av kärlek när jag ser på henne. Fan är det normalt egentligen?

När hon inte är missnöjd över trattens existens sitter hon bara och vill gulla med mig. SÅ RAR!

Nu släpper jag dig aldrig min lilla minigris...

*kärlek kärlek*

Majsan tycker givetvis att det är bra att flocken är återställd;-)

Tänk så mycket kärlek dom små liven ger. Känner mig så sugen att kanske ha en till hund. Tänk er vad MYCKET kärlek det skulle vara i luften då;-)

Lugn i kojan, det lär dröja...hihi

Nu ska jag gå och sova men först ska jag ligga och titta på min lilla fina tjej... lääänge. Och bara njuta av att hon är hemma igen.

/Jenny 

Nu kan jag pusta ut!Min älskade Mini är färdigopererad och allt kommer bli bra. Que? undrar någon säkert..Här har det verkligen hänt grejer den närmsta tden. Har hållt det för mig själv så långt det gått för att inte sätta igång felaktiga rykten/oroa förräns man är helt säker. OBSERVERA redan nu att detta är en mutation och inget ärftligt.Nu är hon opererad och hade förstorad klitoris. Dvs ett litet ben i klitoris. Det man var rädd för var att det utvecklats mer saker där nere. Att hon kanske var mer tvåkönad och att uringångarna skulle bli knöliga och svåra att operera. Därför fanns risken att vi skulle få avliva henne..Jag går ut med det här för jag orkar inte prata om det på tävlingar, träningar osv osv. Det här kapitelet är ÖVER nu och jag pallar inte mer. Delvis är jag ledsen för nu kan det aldrig bli Mini-minisar efter henne då hon blev kastrerad också. Delvis känns det för jävligt att det skulle bli såhär. Det gjorde SÅ ONT i mig att lämna henne på albano..Jag behöver smälta det som kom så hastigt och lustigt.Men någonting positivt kommer alltid ur sånt här...!Det har visat sig att jag har två speciellt *kram* fina vänner, Jessica och Helga, som har agerat akutrådgivare ett ANTAL gånger när jag behövt lätta mitt hjärta och tårar. Typ några gånger om dagen...;-)Sen har uppfödare Cima (kelliegården)varit med hela vägen och det känns ju givetvis jättebra att veta att hon finns där även när det är lite jobbigt. Det är synd att hon bor så långt bort. Men kanske tur för henne;-)Mest har det väl varit en kul utflykt för Mini. Tro mig, hon är säkert jätteglad där borta. Finns ju massor med människor juu och bara i receptionen vid ankomst stod hon och uppvaktade en kille...Henne har det tydligen inte gått någon nöd på alls. Från första rapporten till sista så är hon fortfarande albanos lilla mysegris. När jag lämnade henne så satt hon snällt i djurvårdare Annelies famn och följde så snällt med henne. Hon är så trygg och vän den lilla hunden. Finns inget ont i henne. Hon har charmat personalen och har tydligen fullt upp;-) Det är min Mini i ett nötskal det. En operation, vaddå? det var väl inget.....Kram En mycket lättad Mini-mamma