Röntgen visade väldigt lindrig dvs spondylos mellan två kotor samt inflammation i saccralleden (nåt som hästar brukar få).
Det är inflammationen som smärtar henne så mycket!
Enligt Sofie var det vanligast på golden och boxer. Dom flesta hundar lever med detta livet ut utan att det märks förrän det blir ett bifynd vid 11 års ålder typ och det röntgas av andra anledningar. 

Stackars Majsan. Först ville hon bita veterinären av smärta, sen ville hon inte alls vara med och sjukvårdarna fick kämpa för att sätta i henne sprutan inför röntgen. Stackars min lilla prinsessa..

Men nu vet jag att det jag misstänkt länge är sant. Något har varit fel.
Och att jag alltid alltid ska följa min känsla vad gäller mina hundar.
De senaste månaderna har vi inte ens tränat agility (tävlat två ggr för att se och det var inte positivt) och jag har mest simmat henne, med flytväst dessutom. Och det är ju det bästa för en sån här hund!
*känsla, känsla, känsla*
Följ alltid din inre känsla...

Har ju pågått en del diskussioner på bloggar vad gäller rehab och överflödigt veterinärbesökande. Ja en del kanske är hypokondriska men vill sina hundar väl och är det inte det det handlar om egentligen?
Att vi vill våra bästa vänner väl? 

Är jag villig att betala är väl det min ensak?
Jag tycker snarare att man UNDERSKATTAR sjukgymnasternas verkan för hundens hälsa. Man skulle kunna förebygga SÅ mycket om man tog en check på hunden varje år.
Skulle kunna skriva hur mycket sm helst här men jag stannar här. Bäst för mig ;-)

Huruvida majsan har någon framtid som agilityhund är ovisst. Nästa vecka vet jag mer. Helt ärligt så skiter jag faktiskt i det.
Det enda jag har i min skalle just nu är att hon inte ska ha ont. Förmodligen kommer hon få gå på rehab och äta smärtstillande en längre period. Sen får vi se.

Oavsett vad så känns det som en tung sten fallit från mitt bröst..