Egentligen borde jag fortsätta jobba med det jag är bra på. Utvecklingsstörda. Jag älskar faktiskt det arbetet. Och jag måste vara bra på det eftersom jag är uppskattad av både personal och de "mina". Sånt känner man. En spontan kram eller viljan att vara nära/med mig är nog bekräftelse på att man är uppskattad..och fina arbetskamrater har jag också :-)

Men det blir lite monotont och händelselöst efter ett tag. Eftersom jag har 8 arbetsplatser nu så hinner jag aldrig tappa gnistan.

Här är ju inte arbetsuppgifterna så varierande så det skiljer sig mot annan typ av jobb utanför vården kanske...egentligen borde jag bli vuxen och bli klar med min utbildning.

Men mitt hjärta finns hos dom.

Jag har ett jävla temprament och noll tålamod med och mot friska människor.... Men med de "mina" har jag ett tålamod som är så stort att jag knappt fattar det själv ibland.

Idag skickade jag iväg en anmälan. Kanske kan jag komma in på nya vägar om jag kommer in. Men fortfarande i samma riktning. Hoppas.

Håll tummarna för mig!

/Jenny