Prestige: "sociologiskt begrepp som är ett mått på uppfattningen av hur kollektivet värderar en person eller en grupp. Begreppet prestige gränsar till heder*, status* och rang."

De flesta som sysslar med någon form av tävling eller träning ser väl prestige i det dom gör. Annars skulle det väl inte vara viktigt att bli bra?

Annars kunde man väl tävla mot sig själv bara? Tänk er en agilitybana med bara du, du och du ;-)

Kan man träna och tävla utan prestige? baserat på ovanstående text 

Prestige är så negativt laddat..

Varför tar jag upp det här för?

På senare tid har jag börjat märka att jag lätt tar åt mig av vad jag inte lyckats lära den äldre hunden. Men som den yngre hunden kan...med två hundar blir det så uppenbart var man misslyckats.
Jag jämför lätt dessa två helt olika individer som dessutom haft olika uppfostran och den ena en lite mer erfaren matte. Det är jag medveten om.
Och ändå ger det mig känslan av kasshet. Jag hamnar i en dålig sinnesstämning helt enkelt. Jag tar det personligt!

Ordet prestige seglar retsamt förbi...man vill ju vara bra! Annars kunde jag börjat med virkning istället. det är jag garanterat dålig på;-)

Jag fick då för mig att jag skulle ta en funderare över det här med prestige istället. För det hänger starkt ihop med misslyckanden...Hur kan man distansiera sig från prestigen, hur kan man inte ta misslyckanden personligt?

Googlade lite och fann en klok mening:

"Jag lärde mig att inte ta åt mig av saker personligt, att alltid ha en professionell hållning. Och att kunna skratta åt alltihopa! Man får inte låta prestigen ta över, det kväver kreativiteten"

Jisses vilken fullträff! Speciellt det sista. Det där med kreativiteten! Fokuserar man för mycket på att vara bra försvinner kreativiteten. För tar man allt personligt vågar man inte tänja och utmana!
På nåt sätt tror jag att det är jätteviktigt att man distansierar sig från den personliga relationen man har med sin hund, under en viss typ av träning. Kanske en mer anonym inställning kombinerat med att vara säker på det man gör skapar sunda träningsstunder. För visst påverkar min sinnesstämning hunden.

Senast på vallkursen sa Sven till mig att om jag tänker och säger att hunden kanske inte kommer vilja hoppa in i bakluckan (eftersom hon hatar åka annat än jessikas bil) så kommer min mentala insällning att regera. Tänk bort sånt! 

Såg en Susan Garrett film igår och jag slogs av hur rationell hon är i sin träning. Hur rent och läraraktigt hon tränar. Ibland kanske man skulle låtsas att det är en lånehund man tränar...

Då kanske man inte skulle ta det så personligt ;-)

 /Jenny