I sommar har jag ju jobbat på ett gruppboende med utvecklingsstörda.
En arbetsplats med mycket konstigheter ibland men med en härlig grupp arbetskamrater och boende. Dom är guld hela högen:-)

Några gånger under lilla Minis uppväxt har hon fått följa med och jobba enbart för att uppleva människor som har konstigt rörelseschema, skriker och gapar, folk som går in och ut etc. I början var det konstigt för henne men nu ett år gammal har hon utvecklats till en liten underbar trygg liten jycke som antingen ligger upp och ner i sin korg under skrivbordet eller ligger i soffan och gullar med B, gör fynd under matbordet för där finns små matiga skatter från tidigare måltider..hon bryr sig inte ens när jag går och handlar mat utan henne. Hon liksom jobbar ju;-)

Under de senaste dagarna har hon fått följa med lite extra mycket. Och det är då jag sett denna utvecklingen. Men framförallt glädjen i dom som bor där!

För första gången på många år vill K ut på promenad - FRIVILLIGT-med lille katt (Mini) och vi plockar en fantastisk bukett med vallmo, blåklint och prästkragar. Idag vågade hon klappa lille katt.Efter 5 månaders besök då och då. Vi stod alla och bara gapade...
Lilla I sitter och pratar med hunden och fnissar högt istället för gapa om knivar, skit och döden...

Hur mycket glädje ger egentligen hundar i vården...varför ser så få vinsten i att våga lära hunden att fungera och gilla dessa miljöer?

Många är skeptiska och nja det går ju inte och nja hit och dit. Våga istället för att önska! Det ger så mycket !

Var bara tvungen att blogga om detta för jag är så otroligt glad för all glädje vi ger när vi kommer till jobbet tillsammans. Känner mig så turligt lottad som fått en sån fin liten söt tjej.