Alla inlägg den 22 juni 2008

Av jenny - 22 juni 2008 23:42


Mammas bästa kompis, en människa jag känt i hela mitt liv, är död.

Dog i hjärnblödning under midsommarfirandet.


Jag är så otroligt jätte jätte ledsen...jag är 30 år och aldrig har någon jag verkligen känner för dött. Och kommer aldrig åter.


Hon hade mycket egna problem av alla sorter, men trots det så var det viktigaste i hennes liv att hjälpa andra. Just nu hade hon ett projekt med en skola i Boliva för fattiga barn. Inte sällan sålde hon saker till förmån för någon mindre lyckligt lottad människa i Sydamerika. Där fanns hennes hjärta. Hos folket...


Hon var så lycklig just nu...trots att hon visste att hon skulle dö snart. Det hade hon nyligen sagt till mamma. Men det hände fina saker i hennes liv och man kan säga att den sista tiden var nog den bästa i hennes liv.


I veckan ska vi säga farväl på det katolska viset, dvs med öppen kista.
Måste se henne en sista gång...


Livet är kort ibland. Krama varandra, se förbi varandras brister.
För en dag kan ni inte längre sitta i en rökig lägenhet i Tensta och dricka te och prata med världens ödmjukaste mest godhjärtade människa.

Tack M för att jag fick finnas i ditt liv.


Alltid i mitt hjärta / Jenny


 












Av jenny - 22 juni 2008 00:09

M: una canciòn para ti...


http://www.youtube.com/watch?v=WyOJ-A5iv5I


Gracias a la vida que me ha dado tanto, Me dio dos luceros que cuando los abro, Perfecto distingo lo negro del blanco, Y en el alto cielo su fondo estrellado, Y en la multitudes el hombre que yo amo.
Gracias a la vida que me ha dado tanto, Me ha dado el sonido y el abecedario, Y con el las palabras que pienso y declaro, Madre, amigo, hermano y luz alumbrando, La ruta del alma de el que estoy amando.
Gracias a la vida que me ha dado tanto, Me ha dado el oído que en todo su ancho, Graba noche y día grillos y canarios, Martillos, turbinas, ladridos, chubascos, Y la voz tan tierna de mi buen amado.
Gracias a la vida que me ha dado tanto, Me ha dado la marcha de mis pies cansados, Con ellos anduve ciudades y charcos, Playas y desiertos, montañas y llanos, Y la casa tuya, tu calle y tu patio.
Gracias a la vida que me ha dado tanto, Me ha dado la risa, me ha dado el llanto, Así yo distingo dicha de quebranto, Los dos materiales que forman mi canto, Y el canto de ustedes que es mi propio canto.

¡Gracias a la vida que me ha dado tanto!


Siempre en mi corazón/Jenita

Ovido - Quiz & Flashcards